Historia och kultur

Namnet Montenegro förekom för första gången år 1296 i ett dokument utfärdat av den serbiske kungen Stefan Uroš II Milutin, av Nemanjić-dynastin. Enligt legenden kommer namnet Montenegro, eller Crna Gora, från skogarna på bergen, som var så täta och mörka att de på avstånd såg ut som ett svart berg när spanska båtar närmade sig för att erövra ett nytt område.

Långt dessförinnan var Montenegro känt som Illyrien på 1000-talet f.Kr. Under romartiden uppträdde stammen Dokleata på det område där dagens Montenegro ligger. Deras huvudstad låg inte långt från dagens Podgorica och kallades Doklea. Därifrån uppstod benämningen Duklja under medeltiden. När Romarriket delades år 395 tillhörde nästan hela det område som i dag är Montenegro det östromerska riket. Under de följande århundradena utsattes hela Balkanhalvön för barbariska angrepp som förstörde den romerska statens historia. Ett stort antal städer förstördes, däribland Doklea.

Duklja, foto av Dani Nauke

Det slaviska folket anlände på 600-talet. Duklja utvecklades under den tidiga medeltiden och blev tillsammans med de omgivande serbiska kustfurstendömena en del av den första serbiska staten, som grundades av furst Vlastimir i mitten av 800-talet. Vid den tiden var Duklja ett av de mäktigaste furstendömena på Balkan och styrdes av Jovan Vladimir under det utdragna kriget mellan det bysantinska riket och det första bulgariska riket, då han kämpade för att säkra sin självständighet. Ett uppror lett av Stefan Vojislav ägde rum år 1042 och ledde till Dukljas självständighet och grundandet av Vojislavljević-dynastin. Duklja nådde sin höjdpunkt under Mihailo Vojislavljević, Vojislavs son, som erkändes som Rex Doklea – kung av Duklja. Dukljas makt började avta i början av 1100-talet och efter kung Bodins död; Bodin var Mihailos son. Medan adeln kämpade om tronen försvagades kungariket, och år 1186 erövrades det av Stefan Nemanja och införlivades i det serbiska kungariket som en provins kallad Zeta. År 1331 blev den senare kungen Dušan Nemanjić härskare över det serbiska kungariket, omvandlade det till ett imperium och tredubblade dess territorier. Adelsfamiljen Balšići fick rätt att härska över Zeta. Men efter kung Dušans död och det serbiska imperiets fall råkade Balšići i konflikt med en annan familj, Crnojevići, som gjorde anspråk på Zeta. Till slut föll Zeta, som nu kallades Montenegro, under det osmanska rikets ockupation år 1499.
 

Under det osmanska riket hade Montenegro alltid en särställning och behöll en hög grad av autonomi. Montenegrinerna var ändå missnöjda med att stå under osmanskt styre och gjorde uppror mot turkarna vid många tillfällen. Det skulle dröja århundraden innan Montenegro vann sin självständighet vid Berlinkongressen 1878, då landet slutligen erkändes som en självständig stat, de facto och de jure. Familjen Petrović Njegoš, som under den osmanska tiden gav Montenegro sex av dess sju härskare, kämpade under alla dessa år för att göra Montenegro till en fri och självständig stat och lyckades samtidigt ena landet, andligt och politiskt. År 1905 fick Montenegro sin första författning, och 1910, i samband med att Nikola Petrovic firade 50 år vid makten i Montenegro, utropade han sig till kung och upphöjde Montenegro till ett kungarike.

Målningen ”Sårad montenegrin” av Paja Jovanovic, foto av Wikipedia.eng

Montenegro deltog i båda världskrigen på de allierades sida. Kort efter första världskrigets slut, år 1919, annekterades Montenegro olagligen av Serbien vid den beryktade Podgoricaförsamlingen, då landet införlivades i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Senare döptes detta kungarike om till Jugoslavien, där Montenegro blev en av de sex delrepublikerna i den kommunistiska Socialistiska federativa republiken Jugoslavien (SFRJ), med Podgorica som huvudstad. År 1992 upplöstes Jugoslavien, men Montenegro stannade kvar i unionen med Serbien, som efterträdde Jugoslavien som Förbundsrepubliken Jugoslavien. Slutligen återupprättade Montenegro sin självständighet genom en folkomröstning år 2006 och blev den suveräna stat det är i dag. Landet blev medlem i Nato 2017 och inledde förhandlingar med Europeiska unionen 2012. Förväntningen är att Montenegro ska gå med i EU senast 2025. 

Jugoslavisk flagga

Montenegros flagga i dag

När vi talar om landets kultur är Montenegro rikt på konst- och etnografiska samlingar och har omfattande arkiv med historiska dokument. Här finns några fascinerande museer och utställningar. Landet är dessutom känt för sin arkitektur, däribland gamla kloster och medeltida väggmålningar som har bevarats sedan 900-talet. Århundraden av osmanskt och venetianskt herravälde har satt djupa spår i Montenegros kultur, och spåren är fortfarande synliga i dag. I söder märks särskilt det venetianska befästningssystemet i de gamla städerna längs Montenegros kust och den typiska venetianska byggnadsstilen, liksom de praktfulla exemplen på sakral arkitektur. I de norra och centrala delarna av Montenegro (Podgorica, Bijelo Polje, Pljevlja, Berane) dominerar däremot den osmanska arkitekturen, med klassiska osmanska byggnader, många broar, moskéer och torg. Allt detta har bidragit till det rika kulturliv som Montenegro har i dag, med många kulturevenemang och festivaler. 

Montenegros traditionella kläder, foto av sanjamitrovic.me

Traditionellt hantverk i Montenegro omfattar träsnideri, vävning av textilier och ikonmåleri. I Montenegro finns också Europas äldsta upptäckta musikinstrument: en visselpipa av ben som dateras ända tillbaka till äldre stenåldern (paleolitikum).  Trots det är den traditionella montenegrinska musik som fortfarande spelas i dag mest känd för gusle, ett traditionellt och genuint montenegrinskt instrument som liknar en fiol. Många av de främsta instrumentmakarna utformar dem som en bock, en hjort eller en häst. Mycket av folkmusiken är nära sammanflätad med traditionell litteratur och folklore. 

Montenegrinerna har en stark tradition av berättande och litteratur. Den första tryckeriverksamheten på Balkan etablerades faktiskt här i Cetinje år 1493, vilket lade grunden för en rik litterär tradition. Den första kyrilliska boken, ”Oktoih Prvoglasnik”, trycktes här. 

Petar II Petrović Njegoš är en av 1800-talets mest inflytelserika poeter. Han har lämnat efter sig ett rikt kulturarv som montenegrinerna kan vara stolta över, med sitt mest berömda verk ”Gorski Vijenac”.​

Petar II Petrovic Njegos, Montenegros biskop